Påskallavik ligger vid den nordligaste delen av Kalmarsund, ca 1 mil söder om Oskarshamn och 4 km norr om Emåns mynning i Östersjön. Namnet Påskallavik nämns första gången i den s.k. Karlskrönikan från 1450, då i formen poska wiku, porsens vik. Det var på denna plats som dansken jagades på flykten (fick på skallen) av Karl Knutsson, dåvarande kung av Sverige. Namnet ska genom åren ha blivit till Påskallavik. Andra tänkbara förklaringar till namnet är att alla firade påsk i viken eftersom Blå Jungfrun d.v.s. Blåkulla ligger ute i sundet. Eller att det på Nötöhalvön på 1400-talet fanns två gårdar som hette ”Wijk” och ”Skalla” (koskallar användes som sjömärken). Det kan också ha varit ett varningsrop till den som ska gå in igenom en låg dörr: ”På skalla vik!”

Hamn och handel
Påskallaviks samhälle uppstod under medeltiden i form av hamn och handelsplats. Med tiden fick platsen en bofast befolkning och 1689 blev Påskallavik en s.k. lydköping under Kalmar Stad. 1723 blev Påskallavik officiellt en egen köping.

Gästgiveri med anor
Påskallaviks Gästgifveri har funnits mycket länge. Exakt hur länge är dock svårt att svara på. Vad man vet är att den s.k. Strandavägen - vägen utmed kusten mellan de båda stapelsestäderna Kalmar och Västervik, bröts under Karl XI:s regeringsperiod (1655-1697).
Några år tidigare, 1649, infördes "Krogare- och gästgifware ordningh", en lag som innebar att gästgivargårdar skulle hålla gäster med nödtorftigt husrum samt stallrum för hästarna. Vidare skulle finnas annan nödtorftig utrustning liksom öl och mat. Denna lag kom att gälla ända in på 1800-talet.

Monopol på att bränna brännvin
Gästgiveriverksamheten på orten inleddes på godset Emmekalv på 1700-talet. I 1734 års förordning för gästgiverier fastslås att gästgiverigårdarna bör vara belägna på ett avstånd från varandra av ca två mil.
1840 brann Emmekalv ner och ca 1850 byggdes Gästgiveriet på sin nuvarande plats.
Gästgivaren fick under 1800-talet monopol i bygden på att bränna brännvin i utbyte mot att han höll med stall, mat och husrum. En brännvinspanna murades in.
I gästgiveriets dagbok kan man läsa att kostnaden för att åka en mil med hästskjuts 1853, var 16 skilling Banco. 1872 hade priset höjts till 80 öre per mil. Under början av 1900-talet försvinner brännvinspannan och ersätts med postoch telegrafistation. Hästskjutsar blir allt mer sällsynta men 1920 kostade det 9 kronor att åka de två milen till Oskarshamn. Från och med 1924 konstateras det i gästgiveriets dagbok att inga fler skjutsar utgått.

Gästgiveriet totalrenoveras... Gästgiveriet förfaller sakta men räddas genom en totalrenovering 1959 med hjälp av bland annat stadsarkitekten Nils Carlgren och doktor Manne Hofrén från Kalmar. Gästgiveriet fortlever så länge riksvägen går genom Påskallavik. När den nya riksvägen E66, nuvarande E22, byggs blir det allt svårare för gästgivarna att driva restaurangrörelse.
Under ett antal år används gästgiveriet som lunch- och konferensrestaurang för Södra Skogsägarna.

... och förvandlas till ett av Sveriges bästa gästgiverier!
1980 köper Lars och Elisabeth Sandberg gästgiveriet av Skogsägarna och gör det till en av Sveriges bästa vägkrogar enligt Sveriges Bästa Bord, ett av Sveriges bästa gästgiverier enligt Gourmet 199 Bord samt många, många andra. Inför julen 2006 lämnar de över stafettpinnen till en annan stockholmare med gastronomiskt intresse. Tobias Alsterlund tar över driften i form av arrende och för vidare traditionen av vällagad mat med svenska anor och specialiteter från de småländska skogarna; kåldolmar, kroppkakor, ostkaka mm.

Välkommen önskar Tobias Alsterlund